Kommer du ihåg när du lärde dig gå på svaga och vingliga ben, sprang barfota i blommig klänning på folkfylld midsommaräng, hade krans runt huvudet, var 4 år och hade en glugg som delade tandraden mitt itu? Det känns som om det var alldeless nyss du blåste ut de fem ljusen på en gräddig jardgubbstårta som farmor bakat, hade ett lustigt intresse för nyckelpigor och ett sinne för fruktansvärt mycket bus. Brås på far din skulle jag tro...
Så länge sedan men som fortfarande betyder, det som fortfarande är en liten del av mig. Kommer alltid att vara. Om jag ville hade jag kunnat dra upp min livshistoria på oräkneliga antal skrivblad. Kunnat rabbla upp de arkiverade händelserna, de bortgömda smärtorna, de bevarade léendena. Men det är mitt. Kommer alltid vara mitt.
Om två månader är de arton år sedan jag tog mitt första andetag. Andades in världen genom pyttesmå lungor. Började leva.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar